Please click here to leave an anniversary message (in any language you choose). You do not need to be a member of Lowlands-L to do so. In fact, we would be more than thrilled to receive messages from anyone. Click here to read what others have written so far.
What’s with this “Wren” thing?
The oldest extant version of the fable
we
are presenting here appeared in 1913 in the first volume of a two-volume anthology
of Low
Saxon folktales (Plattdeutsche
Volksmärchen “Low German Folktales”)
collected by Wilhelm Wisser (1843–1935). Read
more ...
Gjærlesmygen hadd boe sett heri vagnskylan. Ein gång hadd båå foräldran löge ivej. Dom hadd tänkt fiinn matn at ongom sin å ta di hadd dom latt dom væra einsommen heeim.
E litta stånn seinar komme faarn tebaker heim.
“Va er’e som ha hänne hen?”, spörd’n. “Håkken ha gjort dekk ont? Dæ e ju skræmt frå vett å sans!”.
“Åh, far”, säg dom, “de komme en riktut stor n kuus förbi. Han såg så grym å stygg ut! Han stirre rätt nedi boe vårt mæ stor-augom sin. De fekk oss te skaka ta skräkk!”.
“Sir man på”, säg faarn å spör hårst han kute at för håll.
“Tja, han gjekk n dann vejn”, förklare dom.
“Vent hen”, säg faarn, “je ske no fale ett’a. Ta dæ’ne bære mæ ro, je ske nog sätte klönnran ti’n”. Og så flyg’en a gåårl.
Då han komme ront hörne går’e opp för’a att de e e lejon som går der.
Men gjærlesmygen e int bangen ta seg. Han landa på ryggen at lejonan å gir’e n ordentlen n omgång. “Va mein du mæ å komma te mett hus”, fres’n, “å gjæra miin onga bangen!?”.
De gjær lillskrikhalsn ändå meir sinnu. “Du ha ittnå te å gjæra der, ske
je säg
deg! å om du bære våg de på å komma tebaker … ja,
då ske du nog få si! Je gjær int’e mæ glædje”, säg han å lööft mæ di eine beine
sett, “men je lavu … je brækk
ryggen denn!”.
Ett di flyg’en tebaker heim at bon.
“Så, barn”, tröst’n, “nu ha han lärd seg läksa si. Han sir dæ ittnå meir te”.